Mår fortfarande som en droppe mörker.
Lite läskigt att inte veta varifrån denna märkliga nedstämdhet härstammar. Den är liksom bara där, som en bakterie, ett virus, en tystnad.
Det är fantastiskt att skrivandet här kan vara som en helig formel, en nyckel till ett bättre mående.
Man formulerar sig i ord, sätter form på spöken, och de tar gestalt och blir riktigt otäcka för några minuter innan de spricker i ljuset, smulas sönder, upplöses i vitt, meningslöst damm.
Skriva blogg är en helig nyckel till livet, det är alltid dags att ta nästa steg i tanken...
I dag har jag bestämt att fördjupa samarbetet med mig själv och få en realitet på drömmarna, livet, det så kallade svåra livet att alltid behöva förklaras. Livet som skulle vara så enkelt. En del kan säga, "du gör den precis vad den är". Fast det kan jag inte hålla med om, jag gör inte mitt liv vad den är utan valet har kommit till mig , jag gör det bästa av valen..
Vissa dagar går jag ensam genom väldiga folkhav, staden den mäktiga, stressen den präktiga. Jag ser på de små liven, klara denna vardag, samhälle, kan det blir hårdare än vad det är...
Jag ser min dotter, jag ser fördomar, okunskap försöker förhindra det svåra, svåra med att inte veta det som är annorlunda. Det behöver inte bli en hel skola för att lära det annorlunda för det är inte annorlunda det är livet!
Alla är livrädda. Men inte alla vågar erkänna det!!! En skugga som ingen vågar erkänna det annorlunda för det är skrämmande...
Ta reda på det annorlunda istället för att lägga ögat snett på axel...
Nu är jag oändligt trött!
